Underbara, envisa unge!

Dagarna vi delat på sistone har varit fyllda med upptäckarlust och syskonkärlek. Idag vägrade Lovisa nästan att bli lämnad på sin avdelning utan krävde att få vara med Matteus och leka på Linden. Hon har alltid varit envis, men hon har aldrig varit så envis som hon är för tillfället. Det är bra att vara envis, intalar vi oss och försöker att le med hopbitna tänder...

Det är bra att vara självständig också och kunna göra saker själv. Och som förälder gäller det att stämma av läget riktigt, riktigt noga. Om man till exempel råkar ta med skorna från hallen på förskolan och sätter dem vid Lovisas krok så kan det vara så att Lovisa blir tvungen att under gallskrik ta skorna till hallen igen och själv sätta på sig dem och jackan igen för att börja om avklädningsritualen igen. Och då är det bara att hålla tummarna innerligt hårt för att inte plösen i skorna ska korva sig. Man kanske skulle ta och skriva till Polarn och Pyret och klaga över att den sista biten på blixtlåset på jackan är så svår för en 2,5-åring att dra ner själv?

Envisheten har hon nog fått av sin mor. Eller vad tror du, mormor?

Mamma och Matteus har byggt en koja och Matteus tittar ut ur sitt hus.

Lovisa cyklar på förskolan.

En superregnig lördagförmiddag längs Mullstigen i Skrylle. Nej, Lovisa vill bara ha kapuschongen på sig när solen skiner.

Jodå, envishet ger utdelning. Lovisa kan allting själv. Och hon kan känna doften av kall pasta ända från vardagsrummet.

Och så kan Lovisa också bjuda Matteus på mjölk- och kaffeskummet längst ner i botten av mammas kaffemugg:

Visst ser det gulligt ut när hon låter pippidockan dansa till "Här kommer Pippi Långstrump", men faktum är att vi hör den sången väldigt många gånger varje dag.