Vi minns tillbaka på det år som gått med Lovisa. Plötsligt kom hon till oss utan att vi var så där riktigt förberedda. Både vi och hon hade det ganska kämpigt i början med en massa sjukhus och förkylningar. Hon gjorde verkligen skäl för sitt namn - Lovisa: berömd kämpe. Och så minns vi den där ofattbart lilla människan som låg på skötbordet med sin pyttelilla gump och sina pyttesmå händer och hur stor Matteus var i jämförelse. Nu har hon snart samma blöjstorlek som Matteus och hon har en vilja som inte ens Matteus kan sätta sig över. Vi minns också oron över alla hennes förkylningar, att hon inte vill stå på benen och att hon kanske äter för mycket. Nu står hon rakryggad med bara två händer som stöd, medan hon för två veckor sedan behövde ha både stöd i knäna och bakifrån för att kunna hänga över soffkanten. Och vi minns hennes första pärlande skratt. Fortfarande är det ingen som kan få henne att skratta så som Matteus kan. De bästa stunderna för mammahjärtat och pappahjärtat är när de båda samspelar och gläder varandra; hur de gaddar ihop sig, flirtar med varandra, skojar och leker med varandra och bara tycker så så mycket om varandra. De har ett band mellan sig som vi vuxna inte kan se. DET är glädje och tacksamhet. Då är de de allra finaste barnen i hela universum. Och tänk, att det var just vi som skulle få de allra finaste skatterna!
