Matteus pekar och pekar. Här pekar han på ljuset. När vi sitter vid matbordet pekar han på fåglarna i trädet i grannens trädgård och härom kvällen, när vi satt och åt middag, pekade han på ett flygplan som flög över huset. Det finns visst en liten gammelmorfar med passion för flygplan i honom.
Och igår när jag kom hem från jobbet hörde jag som vanligt leksakerna skramla, de glada tjuten och hasandet mot hallen. Men sen satte sig Matteus framför mig och började vinka! Det var sannerligen ett svårslaget välkomnande! Och nu vinkar han ofta och gärna – både mot oss och mot fönstret. Återstår bara själva “hejdå-vinken”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar